Die Bis(s)-Bücher

"Haben sie die Biss-Bücher?". Den frågan fick jag av en kund i butiken häromdagen, hon undrade alltså om vi hade "biss-böckerna". Jag förstod först ingenting tills hon började ge exempel och då klickade det att hon menade Twilightserien! På tyska börjar alla fyra titlarna med just "biss", vilket också är en ordlek, då "bis" betyder tills och "biss" är en böjning av verbet bita. Vitsigt värre.

När jag såg omslaget till tredje delen, Biss zum Abendrot, tänkte jag direkt på omslaget till den engelska utgåvan av Half of a Yellow Sun av Adichie, min favoritbok som vi tyvärr inte har här i Berlinbutiken. Och jag tycker så klart att Adichie-omslaget är snyggare. Men jag undrar varför man med just tredje delen i serien har gått ifrån designen som finns på omslagen till de två första delarna, som ser likadana ut som de engelska och svenska utgåvorna.

Angiveri nu och då

Läste den här artikeln i Dagens Nyheter om hur det brittiska polisförbundet vill ha hjälp av befolkningen för att hitta terrorister. Jag tycker att de som kom med den här idén borde besöka Stasimuseet här i Berlin, det är skrämmande hur fort historien verkar glömmas bort. Stasimuseet är inrymt i det gamla Stasihögkvarteret och kontorsmiljöerna är bevarade från den tiden då de användes, bland annat Erich Mielkes kontor som han använde större delen av sin tid som Stasichef mellan åren 1957 och 1989. Museet är bara en av alla de byggnader som på den tiden utgjorde Stasi, ett enormt kvarter, och bara det visar hur omfattande verksamheten och även angiverisystemet var.

Jag kommer också att tänka på något jag såg på DDR-museet, ett litet, interaktivt museum som på ett bra sätt visar hur vardagslivet på östsidan kunde se ut. När biljettkontrollanterna rationaliserades bort förlitade man sig istället på övriga passagerares förmåga att kontrollera sina medresenärer och uppfann då en biljettautomat för detta ändamål. Automaten, som satt inne i bussen, var genomskinlig, så att den som kom efter i kön och skulle köpa biljett direkt kunde se hur mycket pengar personen innan hade betalat. Jag tycker det så tydligt visar på den mentalitet som måste ha rått och på hur samhällssystemet var uppbyggt.

Om inte annat så fick den guidade turen på Stasimuseet, som jag verkligen kan rekommendera, mig att uppskatta det faktum att jag kan köpa mina jordgubbar när jag vill.

Treffen sich zwei av Iris Hanika

En bok som legat på topplistan ända sedan jag började jobba är Treffen sich zwei av Iris Hanika. Det är en kärlekshistoria mellan Senta och Thomas som utspelar sig i Berlin under sommarens varmaste veckor i augusti, närmare bestämt i Kreuzberg, och den känns som den typiska sommarläsningen. Till en början måste jag dock säga att jag var besviken, jag gillade inte tonen i boken och irriterade mig på den ena huvudkaraktären Sentas sentimentalitet, hon gråter ohämmat en stor del av tiden, vilket jag fann klichéartat. Det kändes bara så typiskt att det är Thomas som rycker på axlarna och går till jobbet och Senta som snyftande ligger hemma och ältar ihjäl sig.

Iris Hanika gör i boken det svåraste man kan göra som författare, hon gör öppningsscenen i boken till höjdpunkten, det ögonblick då Senta och Thomas träffar varandra och blir handlöst förälskade. Han kan vara MITT ÖDE, som Senta tänker med stora bokstäver. Men sen då? Vad händer efter man har träffat den stora kärleken, Mr. Right, den man har väntat på hela sitt liv? Vad händer efter ridån har gått ner, efter den där kyssen i solnedgången då de ska leva lyckliga i alla sina dagar? Det är den känslan man som läsare bär med sig efter att ha läst det första kapitlet och det är den känslan som kan göra det spännande, eftersom man inte har en aning om vad Hanika har tänkt sig med de resterande drygt 200 sidorna. För min del blev det mer ett ”Jaha…? Kul för dem då att de är så himla kära.” Det tog tyvärr lång tid att komma ur den känslan, det var egentligen först mot slutet som jag utan att märka det fastnade och började tycka om boken. Jag har svårt att erkänna att jag faktiskt gillade den på det stora hela, men som lättsmält, romantisk sommarläsning funkar den helt okej. Jag förstår dock inte hur den har kunnat bli shortlistad till Deutscher Buchpreis 2008.

Badeschiff

Igår var jag för första gången på Badeschiff som jag har hört så mycket om, inte för att bada dock utan för att gå på en konsert på kvällen. Stället är minst sagt speciellt med en stor pool flytandes i Spree och en massa sand runtomkring, en konstgjord strand mitt i centrum. Framför scenen fanns förutom sköna solstolar även ett par stora sängar(!) uppställda. Hur skönt som helst att ligga i en säng, på en sandstrand, mitt framför scenen och lyssna på K.C McKanzie medan solen gick ner. Det är fortfarande värmebölja här och först om kvällarna blir det behagligt att vara ute. Spelningen var verkligen bra och hon kvalade direkt in som min nya tyska favoritartist! Lyssna själva så förstår ni vad jag menar.

Butiken

Här kommer några bilder från butiken där jag jobbar i Berlin. Visst är den fin? Wir mögen.

Kassastrul på tyska

I fredags jobbade jag mitt första pass i Pocket Shop-butiken på Tegel. Då gick jag dubbelt för att lära mig allt på nytt, men redan dagen därpå skulle jag jobba själv. Det var mycket att göra, kanske inte jämfört med NCB, men mycket då jag skulle lära mig kassan. Nästan ingen betalar med kort här, till skillnad från i Sverige, men de få kortköp jag hade strulade givetvis. Även kassan hade vaknat upp på fel sida och vi fick starta om hela datorn flera gånger, kändes precis som hemma. Som tur var funkade kassan helt perfekt under de tre och en halv timme jag stod själv i butiken på lördagen och jag hade nog inte behövt vara så nervös som jag var.

Butiken är liten och mysig med mycket Berlinböcker. Även alla romaner som utspelar sig i Berlin har egna hyllpratare, bra idé tycker jag. De tyska pocketböckerna är större i formatet och priserna, som är fasta, är något högre än i Sverige. Och liksom posten kommer på lördagar gör även leveransen det.

Just nu har vi ett samarbete med Starbucks och bjuder på kaffe inne i butiken, vilket säger något om antalet kunder, jag vill inte ens tänka på hur det skulle se ut med kafferep inne på NCB... I gengäld har Starbucks ett Pocket Shop-hörn med böcker som man kan låna och läsa medan man dricker kaffe och då förhoppningsvis bli sugen på att köpa boken hos oss. Så när jag inte kunnat svara på frågor om tyska böcker så har jag bjudit på kaffe istället, funkar det också. Och det var en förvånansvärd åtgång med tanke på att det kändes som 35 grader inne i butiken.

Jag tog också mitt första läsex, Treffen sich zwei av Iris Hanika, en kärleksroman som utspelar sig i Berlin och ligger på topplistan just nu och som min kollega Lisa tyckte var lättläst och bra som första bok att ge sig på. Så nu ska jag gå ut i någon park och ligga i skuggan, mitt rum börjar nämligen mer och mer kännas som en bastu.

Neukölln och Kreuzberg