Långa ord, tjocka böcker

Fick en fråga igår om varför de tyska böckerna är tjockare än de engelska. Nu är det ju svårt att bara jämföra rakt av, då hur många sidor en bok i slutändan får beror på hur den är satt, men det ligger ändå något i att tyskan har väldigt långa ord och att böckerna därför även blir tjockare. Att de sedan också är större, tyngre och dyrare än svenska pocketböcker kan man dock inte skylla på ordlängden.

Läskigaste omslaget

Mauerpark

Söndag har blivit något av en favoritdag för mig, för söndag i Berlin är lika med Mauerpark. Mauerpark är inte bara en stor loppis, utan har blivit lite av ett fenomen. För mig som älskar loppmarknader är det rena drömmen, det finns det hur mycket som helst att titta på, både gammalt och nytt, många unga designers säljer till exempel sina smycken och kläder här. Sedan är det många band som spelar och publiken är väldigt blandad med mycket familjer och småbarn. Bilderna nedan är från en spelning med ett band som fick all sin elektricitet från fyra cyklar som stod uppställda i gräset och som folk från publiken omväxlande fick cykla på för att få ljud i högtalarna. Smart idé tycker jag, det visar hur lätt det är att själv generera ström, mer än en cykel behövs inte. Något att tänka på i alla spinningsalar. Men det bästa är dock karaoken där vem som helst får komma och sjunga, är som att titta på en Idol-audition live, väldigt underhållande med andra ord. Stämningen är hög och allsången flödar. Att sitta i solen, dricka öl och lyssna på folk som sjunger falskt, det perfekta söndagsnöjet!

Helmut och June

På torsdagskvällarna har de statliga museerna här i Berlin kvällsöppet med gratis inträde. Hittills har jag utnyttjat detta genom att besöka samma museum två gånger, nämligen Museum für Fotografie vid Zoologischer Garten. Där finns just nu, förutom den permanenta utställningen Private Property med Helmut Newtons bilder och personliga föremål, även en stor utställning med Alice Springs och det var främst för hennes bilder som jag gick dit en andra gång.

Springs bilder är fascinerande och kompositionen är helt fantastisk. När jag går genom salarna tänker jag vid bild efter bild att hon har gjort det helt perfekt. Majoriteten av fotografierna är porträtt och vad som gör det än mer intressant är att det utan undantag är kända människor hon porträtterar, allt ifrån Roy Lichtenstein till Sonia Rykiel. Efter att ha sett Helmut Newtons starka och aggressiva amazonkvinnor känns kvinnorna hos Springs många gånger avslappnade och naturliga, men för det inte mindre kraftfulla.

Alice Springs är en pseudonym för June Newton, June och Helmut Newton var gifta. Något som är intressant med utställningarna är just de båda fotografernas förhållande till varandra, hur de arbetade tätt ihop och skapade bilder tillsammans. June var med vid alla Helmuts plåtningar och utan henne vid sin sida tror jag inte att han skulle ha kommit så långt som han gjorde. Konstnärspar är alltid lika fängslande.

Die Bis(s)-Bücher

"Haben sie die Biss-Bücher?". Den frågan fick jag av en kund i butiken häromdagen, hon undrade alltså om vi hade "biss-böckerna". Jag förstod först ingenting tills hon började ge exempel och då klickade det att hon menade Twilightserien! På tyska börjar alla fyra titlarna med just "biss", vilket också är en ordlek, då "bis" betyder tills och "biss" är en böjning av verbet bita. Vitsigt värre.

När jag såg omslaget till tredje delen, Biss zum Abendrot, tänkte jag direkt på omslaget till den engelska utgåvan av Half of a Yellow Sun av Adichie, min favoritbok som vi tyvärr inte har här i Berlinbutiken. Och jag tycker så klart att Adichie-omslaget är snyggare. Men jag undrar varför man med just tredje delen i serien har gått ifrån designen som finns på omslagen till de två första delarna, som ser likadana ut som de engelska och svenska utgåvorna.

Angiveri nu och då

Läste den här artikeln i Dagens Nyheter om hur det brittiska polisförbundet vill ha hjälp av befolkningen för att hitta terrorister. Jag tycker att de som kom med den här idén borde besöka Stasimuseet här i Berlin, det är skrämmande hur fort historien verkar glömmas bort. Stasimuseet är inrymt i det gamla Stasihögkvarteret och kontorsmiljöerna är bevarade från den tiden då de användes, bland annat Erich Mielkes kontor som han använde större delen av sin tid som Stasichef mellan åren 1957 och 1989. Museet är bara en av alla de byggnader som på den tiden utgjorde Stasi, ett enormt kvarter, och bara det visar hur omfattande verksamheten och även angiverisystemet var.

Jag kommer också att tänka på något jag såg på DDR-museet, ett litet, interaktivt museum som på ett bra sätt visar hur vardagslivet på östsidan kunde se ut. När biljettkontrollanterna rationaliserades bort förlitade man sig istället på övriga passagerares förmåga att kontrollera sina medresenärer och uppfann då en biljettautomat för detta ändamål. Automaten, som satt inne i bussen, var genomskinlig, så att den som kom efter i kön och skulle köpa biljett direkt kunde se hur mycket pengar personen innan hade betalat. Jag tycker det så tydligt visar på den mentalitet som måste ha rått och på hur samhällssystemet var uppbyggt.

Om inte annat så fick den guidade turen på Stasimuseet, som jag verkligen kan rekommendera, mig att uppskatta det faktum att jag kan köpa mina jordgubbar när jag vill.

Treffen sich zwei av Iris Hanika

En bok som legat på topplistan ända sedan jag började jobba är Treffen sich zwei av Iris Hanika. Det är en kärlekshistoria mellan Senta och Thomas som utspelar sig i Berlin under sommarens varmaste veckor i augusti, närmare bestämt i Kreuzberg, och den känns som den typiska sommarläsningen. Till en början måste jag dock säga att jag var besviken, jag gillade inte tonen i boken och irriterade mig på den ena huvudkaraktären Sentas sentimentalitet, hon gråter ohämmat en stor del av tiden, vilket jag fann klichéartat. Det kändes bara så typiskt att det är Thomas som rycker på axlarna och går till jobbet och Senta som snyftande ligger hemma och ältar ihjäl sig.

Iris Hanika gör i boken det svåraste man kan göra som författare, hon gör öppningsscenen i boken till höjdpunkten, det ögonblick då Senta och Thomas träffar varandra och blir handlöst förälskade. Han kan vara MITT ÖDE, som Senta tänker med stora bokstäver. Men sen då? Vad händer efter man har träffat den stora kärleken, Mr. Right, den man har väntat på hela sitt liv? Vad händer efter ridån har gått ner, efter den där kyssen i solnedgången då de ska leva lyckliga i alla sina dagar? Det är den känslan man som läsare bär med sig efter att ha läst det första kapitlet och det är den känslan som kan göra det spännande, eftersom man inte har en aning om vad Hanika har tänkt sig med de resterande drygt 200 sidorna. För min del blev det mer ett ”Jaha…? Kul för dem då att de är så himla kära.” Det tog tyvärr lång tid att komma ur den känslan, det var egentligen först mot slutet som jag utan att märka det fastnade och började tycka om boken. Jag har svårt att erkänna att jag faktiskt gillade den på det stora hela, men som lättsmält, romantisk sommarläsning funkar den helt okej. Jag förstår dock inte hur den har kunnat bli shortlistad till Deutscher Buchpreis 2008.