Feuchtgebiete av Charlotte Roche

Jag öppnade den här boken mest av nyfikenhet, det är ju tveklöst en av de mest omtalade böckerna de senaste åren och med två miljoner sålda exemplar i Tyskland ville jag veta vad det egentligen handlade om. Jag anser mig inte vara äckelmagad, men den här boken gav mig kväljningar. Det här är något av det äckligaste jag har läst. På baksidan står i ett citat från en recension att det är en bok som vissa kommer anse genial och andra bara äcklig. Vad är då genialt med Våtmarker? För trots att den är motbjudande så kan jag inte sluta läsa. Det är något befriande i att en ung kvinna är och beter sig äckligt och ohygieniskt, särskilt i vår tid när den allmänna föreställningen är att mensblod är blått kvinnlig kroppsbehåring inte existerar. Att sedan alla kvinnor står i badrummen och rakar sina intima kroppsdelar är inget man talar om och som huvudpersonen Helen säger, det man mest av allt vill veta är sådant man inte frågar om. Och hur ska man då få svar? Feuchtgebiete är en megafon som får det monopol på att vara äcklig som män har att gå i skärvor. Frågan är nu bara vem man vågar rekommendera den till.

På deckarbordet

I butiken har vi ett deckarbord, ett romanbord och ett litet mindre bord för de engelska titlarna. På deckarbordet ligger just nu bara skandinaviska författare, där finns Mankell med Der Chinese som nyligen kom i tysk pocket, Indriðason från Island, Adler Olsen från Danmark, jättepopulär här men som jag aldrig har hört talas om tidigare, Rob Smith, halvsvensk men ändå, Nesbø från Norge, och nu senast Roslund och Hellströms 3 Sekunden. Tyskarna själva verkar skriva i en egen genre, Alpenkrimi. Är inte riktigt på det klara med vad det exakt innebär, förutom att ha en uppstoppad hjort på framsidan.

Tempelhof

Jag bor precis vid en stor korsning och hör trafiken nästan dygnet runt, jag bor egentligen ett par tre tunnelbanestationer för långt bort från där saker händer och det finns inga kullerstenar på min gata. Men det bästa med att bo där jag bor är att jag bor precis bredvid Tempelhof. Tempelhof var tidigare en flygplats och fram tills i maj i år flög där vissa privata plan. Det var här flygplanen från den berömda luftbron landade, när västmakterna under nästan ett års tid mellan 1948 och 1949 flög in alla förnödenheter till Västberlin som var satt under blockad av Sovjetunionen. När man nu går runt på den tidigare flygplatsen känns den enorm, men för flygtrafik var den inte lika rymlig och planen flög precis över hustaken runt omkring. Från min lägenhet kan man se den tidigare flygplatsen och jag kan bara föreställa mig oljudet under Berlinblockaden när nästan ett plan i minuten landade där.

Sedan ett par månader används Tempelhof som park och på de tidigare landningsbanorna åker folk inlines eller cyklar. Det finns ett par hundparker, ett stort grillområde, ett kafé har öppnat och det finns ett stort fält i mitten där fåglar häckar. Den tidigare terminalbyggnaden, som är en av Europas största byggnader, används nu till konserter och mässor, nu till helgen kommer Robyn dit för att spela på en festival. Men vad området egentligen ska användas till är en omstridd fråga. Då Berlin är behov av bostäder och området ligger centralt vill vissa politiker bygga igen det. För några veckor sedan läste jag på tevenyheterna i tunnelbanan, Berliner Fenster, att en politiker hade förslagit att göra en sjö av hela området. De närmsta åren kommer det dock förbli stadens största park och jag hoppas längre än så, här finns ju verkligen chansen att visa att städer behöver grönområden lika mycket som bostäder. Inte alla städer har möjlighet att anlägga parker på det här sättet, där det redan finns tät bebyggelse är detta givetvis svårare, men när man nu som i det här fallet har en jättelik park centralt i staden vore det att gå baklänges att bygga igen den. Parken tycker jag bidrar till att göra Berlin till en alternativ stad som går sin egen väg vad gäller stadsplanering – än så länge.

Magic Hoffmann av Jakob Arjouni

Jakob Arjouni har precis kommit med en ny bok i pocket och jag passade då på att läsa hans tidigare, som står i hyllan märkt med en av våra festliga gula Berlinskyltar. Skriven 1996 är Magic Hoffmann varken ny eller gammal men känns äldre än man tror. Det finns inga mejl, utan det är bara att sätta sig och skriva ett hederligt gammalt vykort och hoppas att det kommer fram i tid. Och utan mobil kan man ju alltid gå till den lokala krogen och låna telefonautomaten. Boken handlar om Fred Hoffmann som efter ett misslyckat bankrån suttit fyra år i fängelse i en liten ort och nu för första gången kommer till Berlin. Då han varit borta från verkligheten så länge ser han allt med nya ögon och eftersom han kommer från landet blir han direkt till bondtölpen i de andras ögon. Och så klart hamnar han genast i trubbel. Jag gillar det här greppet, att ge huvudkaraktären ett utifrånperspektiv och på så sätt skildra utvecklingen i staden. Som alla påpekar för honom, att här i Berlin har mycket förändrats. Fred själv bara suckar och tycker att den största förändring som han märker av, är att alla personer menar att det har förändrats så mycket.

Arjouni har tidigare skrivit deckare och det märks, det är spännande hela vägen, och Fred är så klumpig och naiv att man inte kan låta bli att ha sympati för honom. En rolig, underhållande bok med ett oväntat slut.

Scheunenviertel

En av de stadsvandringar som Vallgren skriver om går runt de judiska kvarteren i Berlin, Scheunenviertel. Det är ett område som fram tills för några år sedan var nedgånget och slitet, men som nu växer fram som det nya, chica området i centrum, med många dyra och trendiga butiker, bland annat Filippa K finns där på ett hörn. Jag och min svenska kollega Hanna gick med våra guideböcker i högsta hand förbi en restaurang med gräs utlagt runt hela uteserveringen, det fanns till och med en matta av gräs som ledde gästerna in genom entrén. För mig symboliserar den här restaurangen hela områdets utveckling, att ha gräs runt restaurangen kändes dekadent på något sätt. Området är spännande även om det är svårt att föreställa sig hur det tidigare måste sett ut. Och vi åt jättegod tysk ostkaka utanför det judiska gymnasiet, som tyvärr måste vara bevakat med både stängsel och övervakningskameror. I området finns även Hackescher Markt, en mängd sammanlänkade innergårdar med butiker och restauranger som är mysigt att gå runt i om man orkar trängas med alla turister.

Berlin på 8 kapitel av Carl-Johan Vallgren

Bästa guideboken över Berlin har Carl-Johan Vallgren skrivit. Berlin på 8 kapitel är en diskret liten bok, men mina månader här i Berlin har präglats av Vallgrens ord om staden och dess tidigare invånare. Det är en berättelse om Berlins 1900-talshistoria och utifrån de olika personer som bott här tar Vallgren läsaren med på en tur runt de olika stadsdelarna. Jag skulle kunna rekommendera boken även om man inte befinner sig i Berlin, de guidade turerna är separata stycken och resten kan vara intressant allmänbildning, boken är både spännande och engagerande och jag fascineras av att en enda stad kan ha varit med om allt detta. När man sedan går de stadsvandringar han föreslår får platserna plötsligt liv, en gata som jag annars bara skulle gått förbi blir intressant, inte för att det finns någon byggnad där att titta på, men eftersom Vallgren berättar att på just den adressen arbetade Kafkas sista kärlek Dora Diamant på ett daghem för fattiga judiska barn. På detta sätt får platserna liv och Rosa Luxemburg Platz blir något helt annat efter att ha läst Vallgrens guidebok. Det är en bok om Berlins historia, men historien sker också här och nu och ibland omvandlas platser snabbare än författaren har hunnit med. Trots att boken är reviderad så sent som förra året var många bakgårdar inte så mörka och nedgångna som när författaren senast var där, om man ens kom in, många var helt och hållet låsta. Och barer som kanske var billiga för något år sedan har nu blivit trendiga, med priser därefter. Men även detta är spännande, för det visar hur snabbt utvecklingen går, speciellt i de centrala delarna av staden.

Vad jag gillar bäst med boken är tonen, Vallgren skriver direkt till läsaren, det är vi två som är ute och går, författaren och läsaren. Han tar mig i hand och ber mig följa med. En rolig twist som gör att man alltid har sällskap. Till exempel i botaniska trädgården i Potsdam: ”Gå omkring någon timma, i växthusen om det är vinter, utomhus om det är sommar. Missa inte Berlins fetaste guldfiskar som simmar omkring i dammarna. Stora tropikhuset måste ses. Likaså kaktussamlingen, och den avdelning som hyser mimosabuskar. Har du tur är du där när de blommar. Författaren väntar i en bar runt hörnet så länge.”

Warszawa Express

Berlin ligger bara en timme från den polska gränsen och i måndags gjorde jag slag i saken och tog tåget till Warszawa för att hälsa på min kompis Julia som jag lärde känna när jag jobbade i New Delhi. Jag älskar att åka tåg, det är så rogivande och man får möjlighet att se alla platser mitt ute i ingenstans som man aldrig skulle se annars. När jag satt i kupén, drack te och hörde all polska pratas runt omkring mig påminde det mig om när jag åkte Transsibiriska järnvägen, där större delen av resan bestod av just skog och trähus, och som är den utan tvekan bästa resa jag gjort.

Warszawa gav mig ytterligare Rysslandsvibbar, inte minst Kulturpalatset som staden fick i gåva av Stalin. Finast var gamla stan och särskilt torget med helt fantastiska hus, alla med speciella målningar eller stuckaturer, det ena finare än det andra. Precis som i Berlin så är dock kontrasten mellan de gamla byggnader som är renoverade och de som inte är det påtaglig. Vi tog till exempel spårvagnen ut till ett konstgalleri i en sliten stadsdel, där det fortfarande fanns kulhål kvar i fasaderna från Warszawaupproret. Där var det bitvis riktig slum med fallfärdiga hus som folk bor kvar i enbart för att de inte har råd att flytta. Annat än de fina gatorna i centrum.

Polen har sedan juli i år en ny liberal president, Bronislaw Komorowski, men han är inte lika omtyckt av alla. Utanför presidentpalatset demonstrerade en grupp religiösa fanatiker, bestående av äldre damer, mot att han ska flytta in i palatset. De tror även på en konspirationsteori vad gäller olyckan som förolyckade den tidigare presidenten Lech Kaczynski i april i år, som går ut på att det var premiärministern Donald Tusk som låg bakom det hela. Premiärministern och den tidigare presidenten tillhörde nämligen olika partier, det liberala respektive konservativa, som stred om makten inför det kommande valet. Det var fascinerande att se vilka uttryck religiös fanatism kan ta sig, min första tanke var att det var pensionerade damer som väl inte har något bättre för sig, det är väl sådana som de som har tid med att stå och be hela dagarna. Men med tanke på hur konservativt Polen faktiskt är och hur stor roll religionen spelar både i politiken och vardagslivet, ska de kanske inte underskattas.

Jag var även en dag i Krakow i södra Polen, en stad som är mindre och känns mysigare än Warszawa då där finns fler gamla byggnader bevarade. Krakow var tidigare huvudstad, den svenske kungen Sigismund höll hov där fram tills att han flyttade huvudstaden till Warszawa. Han verkar vara populär, han står staty i Warszawa och tygsätena på bussarna hade honom som motiv. I Krakow finns även ett jättefint judiskt område om vi tyvärr inte kunde gå runt så mycket i då det hällregnade, vi sökte skydd på diverse små kaféer istället. Jag tror aldrig jag har druckit så mycket svart te med citron som under de här dagarna i Polen.