Örfilen

En ny bok som direkt har gått upp på topplistan är The Slap av australiensaren Christos Tsiolkas. På baksidan står att läsa: ”At a suburban barbecue one afternoon, a man slaps an unruly boy. The boy is not his son. This single act of violence reverberates through the lives of everyone who witnesses it happen…” Som om det skulle göra någon skillnad att det inte var hans son som han slog? Som om det skulle göra någon skillnad att pojken var olydig? Så om det hade varit hans eget barn hade ingen reagerat?

Schöneberg

Igår tog min kollega Hanna med mig till sitt favoritkaffeställe i stadsdelen Schöneberg där hon bodde förut. Schöneberg ligger i gamla Västberlin och har varit lite av en vit fläck på kartan för mig, jag har bara varit där två gånger tidigare, första gången för att äta pizza för 1,50 euro i ett ockuperat hus och andra gången för att gå på en salsaklubb utan att kunna dansa salsa. Det enda jag egentligen visste om Schöneberg var att David Bowie och Iggy Pop bodde här, deras hus var utmärkt på kartan i min Lonely Planet Encounter. Schöneberg ska också vara också området där det bor många homosexuella par. Jag gillar Schöneberg, det är lugnt, finns träd på alla gator och små kvarterskrogar runt varje hörn. Här finns egentligen inga sevärdheter, förutom möjligen rådhuset, det var härifrån Västberlin administrerades när Bonn var huvudstad och även här John F. Kennedy höll sitt berömda tal där han utgav sig för att var en syltmunk. Det finns fortfarande delar i Schöneberg som är riktigt nedgångna, men många hus renoveras och priserna stiger och med det kommer trendiga butiker och dyrare restauranger. Särskilt barnfamiljer vill flytta hit eftersom det är ett så lugnt område, men ändå centralt beläget.

Stasiland av Anna Funder

Hur var det egentligen att leva i DDR? Och vad har hänt med de människor som levde i detta land som inte längre finns? Hur handskas det enade Tyskland nu med historien, är det bäst att glömma och begrava eller att lyfta fram i ljuset och bearbeta? Detta vill Anna Funder ta reda på i sin utmärkta reportagebok Stasiland – Stories From Behind the Berlin Wall där hon träffar människor vars liv på olika sätt har präglats av att leva i skuggan av muren.

Styrkan i Funders reportage och det som gör boken så berörande är att hon skriver väldigt personligt om sin tid i Berlin, om de personer hon träffar och vad de berättar om sina liv bakom muren, stort som smått, och sakta växer en bild fram, en förståelse hos läsaren för hur det måste ha varit i Östtyskland, som många små pusselbitar som efterhand bildar ett mönster. Om man nu någonsin kan förstå hur det egentligen var, ju mer man läser ju ofattbarare blir det. Som en av de intervjuade säger, att skulle de som levde i DDR ha tagit allt så allvarligt som folk nu för tiden verkar tro, skulle de ha blivit galna; de försökte helt enkelt att inte tänka på det. Funder kommer från Australien och jag tror det faktum att hon själv inte är tysk är en förutsättning för det arbete hon har gjort. De hon intervjuar ser henne som någon utifrån och verkar anförtro sig på ett annat sätt än jag kan tänka mig att de hade gjort åt en tysk journalist och då hon själv inte är uppväxt på någon sida av muren har hon inga egna erfarenheter, förutom kortare besök, som skulle kunna påverka bokens riktning.

Bland de intervjuade finns Miriam, som försökte fly över muren som 16-åring, misslyckades och hamnade i fängelse. I samma fängelse skulle senare hennes man Charlie dö under oklara omständigheter, förmodligen efter att ha blivit ihjälslagen av vakterna, och sedan få dödsorsaken fastställd som självmord. Någon utredning har aldrig gjorts och vad som egentligen hände vet man fortfarande inte. Här finns också en kvinna vars nyfödda barn, som behövde vård på sjukhuset i Västberlin, hamnade på fel sida av muren; de båda var åtskilda i fem år. Funder träffar också många före detta Stasiofficerare för att se hur det såg ut på andra sidan, hur det var för dem som var inne i systemet. Och där är inte alla nöjda med den rikting historien har tagit.

Boken tar sin början 1996 och då var förhållandet till historien inte det samma som nu, händelserna låg närmare, vilket gjorde att det folk mest av allt verkade vilja göra var att glömma. Funder träffar till exempel en av de före detta politiska fångarna på Hohenschönhausen, som kämpar för att fängelset ska bevaras som ett museum. De lyckades, idag är det ett välbesökt museum med före detta politiska fångar som guider. När jag var där för någon vecka sedan tänkte jag inte ens på att fängelset lika väl hade kunnat stängas och glömmas bort som att bevaras. Det faktum att muren på nästan alla ställen är riven och det idag knappt går att se var den gick visar ju på hur man efter murens fall helst av allt ville begrava det onda. Att de som arbetar med att för hand, bit för bit, sätta ihop de kvarvarande Stasiakterna, som Stasimedarbetarna i ett sista försök att röja alla spår rev isär, bara är en handfull och aldrig kommer hinna bli klara under offrens livstid, visar på hur symboliskt deras arbete är. Det visar vilken liten prioritet de här människornas öde har fått, dels för att de flesta i det enade Tyskland vill gå vidare och inte rota i det gamla, dels då det finns de som inte är intresserade av att historien kommer fram i ljuset. För att överhuvudtaget få tillgång till akterna krävdes hungerstrejk, det var många som ville begrava dem för gott. Eller låsa in dem i ett antal år, för att senare kunna ta beslutet om historien ska glömmas eller bearbetas.

Jag tycker Funders hyresvärd Julia, som går i terapi för att bearbeta det hon utsattes för i det forna DDR, bra beskriver vad som krävs för att vi ska kunna förstå och också sammanfattar vad Funders bok handlar om:

”’I think it’s important, what you’re doing,’ she says, as if to comfort me, and I am ashamed. ’For anyone to understand a regime like the GDR, the stories of ordinary people must be told. Not just the activists or the famous writers.’ Her eyes, grey-green, have a dark shape in them. When it moves, I see that it is me. ’You have to look at how normal people manage with such things in their pasts.’”

Friedrichshain

Bredvid Kreuzberg, på andra sidan Spree, ligger stadsdelen Friedrichshain. Här utgjorde tidigare floden en naturlig gräns mellan öst och väst och att man kommer över till gamla Östberlin när man korsar vattnet vid Oberbaumbrücke märks fortfarande. Genom Friedrichshain går en av Östberlins paradgator, Karl Marx Allé, som jag tror är den bredaste gata jag någonsin har sett. Likaså byggnaderna som kantar den är enorma och man känner sig väldigt liten, vilket väl också var syftet när de uppfördes. I Friedrichshain finns många småbutiker, secondhandaffärer och runt Boxhagener Platz är det loppis på helgerna, ett mindre och lugnare alternativ till Mauerpark. Här finns också massvis av barer och närheten till klubbarna i Kreuzberg gör medelåldern i området låg. Den bäst bevarade delen av muren ligger också här, inte för att den medvetet sparades för eftervärlden, utan mer för att den här sträckan glömdes bort i rivningsivern. Nu har den blivit till East Side Gallery, med olika konstnärer som gett sitt bidrag, när muren fortfarande stod var det enbart västsidan som var täckt av graffiti. Om man vill se Berlin så avslappnad som staden sägs vara är det till Friedrichshain man ska bege sig.

Selam Berlin av Yadé Kara

Om du ska läsa någon Wenderoman, så läs den här. Jag kan inte tänka mig en bättre inblick i hur det måste ha varit i Berlin vid den här tiden. Förutom att vara ett utmärkt tidsdokument så är Selam Berlin en välskriven roman om Hasan, uppvuxen i både Istanbul och Berlin och som efter murens fall bestämmer sig för att flytta till Berlin för gott. Det handlar om sammanväxten av två städer, men också om Hasans väg in i vuxenlivet, hans jakt efter ett första jobbet och hans första egna boende i ett WG med tre tyska tjejer. Ett huvudtema som är snyggt sammanvävt med murens fall är föräldrarnas relation och hur Hasans familj faller isär som en direkt följd därav, hur murens fall får oväntade konsekvenser som går rakt igenom familjen. Jag gillar verkligen den här vinkeln, att när muren försvann innebar detta inte enbart återförening utan också att hemligheter kom fram i ljuset och att allas liv förändrades och detta inte enbart med positiva följder.

Likheterna med Berlinskildringen Magic Hoffmann som jag har skrivit om tidigare är flera. Båda böckerna har en manlig huvudperson som ser staden med ett utifrånperspektiv, då Hoffmann kommer från en liten ort kommer Hasan närmast från Istanbul, för samtidigt som han är uppvuxen i Kreuzberg känner han sig främmande i den nya stad Berlin har blivit. Båda kommer i kontakt med filmindustrin, likaså med nynazister på tunnelbanan i scener som är nästintill identiska och de tjejer som de båda träffar har också ungefär samma punkstil. Men jag tycker Kara lyckas bättre, Arjounis roman kunde lätt kännas skrikig, och jag gillar Karas språk. Hon har precis kommit med en ny roman i pocket, Café Cyprus, som utspelar sig i London, men där de båda städerna Berlin och Istanbul också finns med och som verkar spännande.

Det turkiska Tyskland

På andra sidan Tempelhof ligger stadsdelen Neukölln. Det tar tio minuter för mig att cykla dit, men det är som att komma till en annan värld. Från kaféerna spelas arabisk musik och doften av vattenpipa ligger tät. Det var hit jag tog min kompis Sandra som var här på besök, för att dricka arabiskt kaffe och återuppväcka minnen från vår resa till Israel och Palestina förra våren. Kaffet smakade likadant och på den turkiska marknaden längs med kanalen vid Maybachufer hittade vi alla sötsaker och torkad frukt vi kunde önska. Under de dagar hon var här åt vi vietnamesiskt, sudanesiskt, marockanskt och så klart turkiskt. Alla som har varit i Berlin tycker nog att den billiga och goda kebaben är något av det bästa med staden och det fick mig att börja tänka på vad som egentligen är Berlin för mig. Det är ju en av de städer i världen med störst andel turkisk befolkning och vad vore väl Berlin utan sina turkar? De utgör en del av bilden av Berlin som jag inte kan tänka mig staden utan. Något som är intressant och positivt är att de områden med en stor turkisk befolkning är centrala områden, Kreuzberg till exempel är den stadsdel som är trendigast just nu och som har flest och bäst klubbar och barer. Jag vet inte om det får de personer som invandrat att känna sig mer tyska, men det skapar ju oundvikligen naturliga kontaktytor i stadsrummet och jag tror detta är nödvändigt för att alls få till en integration. Här blandas befolkningen på ett helt annat sätt än ute i förorterna och jag kan tänka mig att de invandrare som bor här känner sig mer som en del av Berlin, att de utgör staden, och inte enbart är hänvisade till att bo isolerat, även om det självklart finns miljonprogram här som överallt annars. Detta är möjligt i en stad som Berlin där det fortfarande är hyfsat lätt att hitta en central och billig hyreslägenhet, vilket ju inte är fallet i de svenska storstäderna. Rättigheten att välja var man ska bo som det pratats mycket om handlar ju egentligen om vilka ekonomiska möjligheter man har, det gäller såväl mig som svensk student som de tyska invandrarna. Skillnaden mellan Berlin och Stockholm är milsvid och visar så tydligt hur bostadspolitik och segregation hänger ihop. Något att tänka på inför valet imorgon.