Friedrichshain

Bredvid Kreuzberg, på andra sidan Spree, ligger stadsdelen Friedrichshain. Här utgjorde tidigare floden en naturlig gräns mellan öst och väst och att man kommer över till gamla Östberlin när man korsar vattnet vid Oberbaumbrücke märks fortfarande. Genom Friedrichshain går en av Östberlins paradgator, Karl Marx Allé, som jag tror är den bredaste gata jag någonsin har sett. Likaså byggnaderna som kantar den är enorma och man känner sig väldigt liten, vilket väl också var syftet när de uppfördes. I Friedrichshain finns många småbutiker, secondhandaffärer och runt Boxhagener Platz är det loppis på helgerna, ett mindre och lugnare alternativ till Mauerpark. Här finns också massvis av barer och närheten till klubbarna i Kreuzberg gör medelåldern i området låg. Den bäst bevarade delen av muren ligger också här, inte för att den medvetet sparades för eftervärlden, utan mer för att den här sträckan glömdes bort i rivningsivern. Nu har den blivit till East Side Gallery, med olika konstnärer som gett sitt bidrag, när muren fortfarande stod var det enbart västsidan som var täckt av graffiti. Om man vill se Berlin så avslappnad som staden sägs vara är det till Friedrichshain man ska bege sig.

Selam Berlin av Yadé Kara

Om du ska läsa någon Wenderoman, så läs den här. Jag kan inte tänka mig en bättre inblick i hur det måste ha varit i Berlin vid den här tiden. Förutom att vara ett utmärkt tidsdokument så är Selam Berlin en välskriven roman om Hasan, uppvuxen i både Istanbul och Berlin och som efter murens fall bestämmer sig för att flytta till Berlin för gott. Det handlar om sammanväxten av två städer, men också om Hasans väg in i vuxenlivet, hans jakt efter ett första jobbet och hans första egna boende i ett WG med tre tyska tjejer. Ett huvudtema som är snyggt sammanvävt med murens fall är föräldrarnas relation och hur Hasans familj faller isär som en direkt följd därav, hur murens fall får oväntade konsekvenser som går rakt igenom familjen. Jag gillar verkligen den här vinkeln, att när muren försvann innebar detta inte enbart återförening utan också att hemligheter kom fram i ljuset och att allas liv förändrades och detta inte enbart med positiva följder.

Likheterna med Berlinskildringen Magic Hoffmann som jag har skrivit om tidigare är flera. Båda böckerna har en manlig huvudperson som ser staden med ett utifrånperspektiv, då Hoffmann kommer från en liten ort kommer Hasan närmast från Istanbul, för samtidigt som han är uppvuxen i Kreuzberg känner han sig främmande i den nya stad Berlin har blivit. Båda kommer i kontakt med filmindustrin, likaså med nynazister på tunnelbanan i scener som är nästintill identiska och de tjejer som de båda träffar har också ungefär samma punkstil. Men jag tycker Kara lyckas bättre, Arjounis roman kunde lätt kännas skrikig, och jag gillar Karas språk. Hon har precis kommit med en ny roman i pocket, Café Cyprus, som utspelar sig i London, men där de båda städerna Berlin och Istanbul också finns med och som verkar spännande.

Det turkiska Tyskland

På andra sidan Tempelhof ligger stadsdelen Neukölln. Det tar tio minuter för mig att cykla dit, men det är som att komma till en annan värld. Från kaféerna spelas arabisk musik och doften av vattenpipa ligger tät. Det var hit jag tog min kompis Sandra som var här på besök, för att dricka arabiskt kaffe och återuppväcka minnen från vår resa till Israel och Palestina förra våren. Kaffet smakade likadant och på den turkiska marknaden längs med kanalen vid Maybachufer hittade vi alla sötsaker och torkad frukt vi kunde önska. Under de dagar hon var här åt vi vietnamesiskt, sudanesiskt, marockanskt och så klart turkiskt. Alla som har varit i Berlin tycker nog att den billiga och goda kebaben är något av det bästa med staden och det fick mig att börja tänka på vad som egentligen är Berlin för mig. Det är ju en av de städer i världen med störst andel turkisk befolkning och vad vore väl Berlin utan sina turkar? De utgör en del av bilden av Berlin som jag inte kan tänka mig staden utan. Något som är intressant och positivt är att de områden med en stor turkisk befolkning är centrala områden, Kreuzberg till exempel är den stadsdel som är trendigast just nu och som har flest och bäst klubbar och barer. Jag vet inte om det får de personer som invandrat att känna sig mer tyska, men det skapar ju oundvikligen naturliga kontaktytor i stadsrummet och jag tror detta är nödvändigt för att alls få till en integration. Här blandas befolkningen på ett helt annat sätt än ute i förorterna och jag kan tänka mig att de invandrare som bor här känner sig mer som en del av Berlin, att de utgör staden, och inte enbart är hänvisade till att bo isolerat, även om det självklart finns miljonprogram här som överallt annars. Detta är möjligt i en stad som Berlin där det fortfarande är hyfsat lätt att hitta en central och billig hyreslägenhet, vilket ju inte är fallet i de svenska storstäderna. Rättigheten att välja var man ska bo som det pratats mycket om handlar ju egentligen om vilka ekonomiska möjligheter man har, det gäller såväl mig som svensk student som de tyska invandrarna. Skillnaden mellan Berlin och Stockholm är milsvid och visar så tydligt hur bostadspolitik och segregation hänger ihop. Något att tänka på inför valet imorgon.

Prenzlauer Berg

En del av Berlin där många svenskar som kommer till Berlin väljer att bo är Prenzlauer Berg. Tidigare en arbetarstadsdel påminner den om Södermalm i Stockholm, med många barnvagnar och ekologiska kaféer. Men här pratas det inte om lattemammor utan om "Bionadekinder", alltså barn som dricker den ekologiska och litet dyrare läsken Bionade. Prenzlauer Berg är ett fint område att gå runt i, men bland de renoverade vackra fasaderna finns som överallt i Berlin byggnader som inte rustats upp, och här blir kontrasten mellan det gamla och nya mer påtaglig än någon annanstans.