Stadsvandring

När min kompis Helena var här och hälsade på mig gick vi en guidad tur, inte till de vanliga sevärdheterna, utan en alternativ stadsvandring i Friedrichshain och Kreuzberg med fokus på gatukonst. Vad som slog mig när jag först kom till Berlin var just all gatukonst och den kreativitet och förändring som finns i gatumålningarna, det är som ett ständigt pågående samtal i stadsbilden. Berlin är en stad under förändring, med många ytor som ännu inte har hittat sitt användningsområde och många pågående konflikter och diskussioner därom, och jag tycker att själva gatukonsten symboliserar detta karakteriserande drag hos staden. Det var intressant att få höra mer om de olika konstnärerna och hur de arbetar, till exempel att de inte gör sina konstverk på plats, utan på papper som de sedan klistrar upp på väggen. Inte bara för att få lägre böter om de skulle åka fast, utan också för att i lugn och ro kunna göra det så snyggt som möjligt. Min personliga favorit är El Bochos figur Lucy.

Die Summe der Stunden av Anke Gebert

Ytterligare en kärleksroman som utspelar sig i Berlin är Anke Geberts Die Summe der Stunden. Men det är lika mycket ett porträtt över Berlins 1900-talshistoria skildrat genom kärleksparet Karl och Ursula och genom det hotell som utgör kuliss för hela berättelsen, det legendariska Hotel Adlon. Adlon var på 20-talet, då berättelsen tar sin början och Karl och Ursula träffar varandra för första gången, den mest luxuösa byggnaden i Berlin och ett av Europas mest kända hotell. Beläget vid Unter den Linden och med utsikt över Brandenburger Tor var det här den tidens celebriteter bodde och i boken är Ursulas mamma mycket riktigt en känd sångerska. Efter andra världskriget brann byggnaden ner och 1997 byggdes hotellet upp på nytt. Vi får alltså följa Ursula och Karl från att de träffas som unga tills det att de på äldre dagar firar nyår på det nya Adlon. Däremellan har de varit åtskilda på var sin sida av muren.

Jag tycker skildringen av Berlin, hur staden har förändrats och hur en person under sin livstid kan ha upplevt allt detta är det mest intressanta med boken. Jag gillar också idén att visa dessa förändringar genom en byggnad, då historien så tydligt sätter sina spår rent fysiskt i arkitekturen. Själva kärlekshistorien tycker jag däremot faller ganska platt, det känns som att Gebert har tänkt ut en bra historia men sedan inte förmår gestalta den på ett trovärdigt sätt.Det förhållande som jag tycker är intressantast är istället relationen mellan Ursula och hennes mamma. Mamman sätter sina egna intressen först och tvingar Ursula att offra sina, både då Ursula som barn får ta hand om sin alkoholiserade mamma efter att hon har druckit, och som vuxen då mamman av rädsla för att bli ensam kvar på östsidan lurar henne att stanna, istället för att åka till väst och till Karl. Går detta att förlåta och hur kan Ursula gå vidare utan att bli bitter? Det är frågor som lämnas därhän, vilket jag tycker är synd, och gör att karaktären inte utvecklas eller blir trovärdig i mina ögon. När Karl och Ursula träffas igen efter att muren har fallit känns det inte som att de har förändrats, de har bara suttit i 28 år och väntat på varandra och när de väl ses igen är de skillnader som påpekas istället att brödet är biligare på östsidan än på västsidan. Nej, boken är lättläst, men orealistisk när det kommer till känsloregistret hos karaktärerna.

Långa ord, tjocka böcker

Fick en fråga igår om varför de tyska böckerna är tjockare än de engelska. Nu är det ju svårt att bara jämföra rakt av, då hur många sidor en bok i slutändan får beror på hur den är satt, men det ligger ändå något i att tyskan har väldigt långa ord och att böckerna därför även blir tjockare. Att de sedan också är större, tyngre och dyrare än svenska pocketböcker kan man dock inte skylla på ordlängden.

Läskigaste omslaget

Mauerpark

Söndag har blivit något av en favoritdag för mig, för söndag i Berlin är lika med Mauerpark. Mauerpark är inte bara en stor loppis, utan har blivit lite av ett fenomen. För mig som älskar loppmarknader är det rena drömmen, det finns det hur mycket som helst att titta på, både gammalt och nytt, många unga designers säljer till exempel sina smycken och kläder här. Sedan är det många band som spelar och publiken är väldigt blandad med mycket familjer och småbarn. Bilderna nedan är från en spelning med ett band som fick all sin elektricitet från fyra cyklar som stod uppställda i gräset och som folk från publiken omväxlande fick cykla på för att få ljud i högtalarna. Smart idé tycker jag, det visar hur lätt det är att själv generera ström, mer än en cykel behövs inte. Något att tänka på i alla spinningsalar. Men det bästa är dock karaoken där vem som helst får komma och sjunga, är som att titta på en Idol-audition live, väldigt underhållande med andra ord. Stämningen är hög och allsången flödar. Att sitta i solen, dricka öl och lyssna på folk som sjunger falskt, det perfekta söndagsnöjet!

Helmut och June

På torsdagskvällarna har de statliga museerna här i Berlin kvällsöppet med gratis inträde. Hittills har jag utnyttjat detta genom att besöka samma museum två gånger, nämligen Museum für Fotografie vid Zoologischer Garten. Där finns just nu, förutom den permanenta utställningen Private Property med Helmut Newtons bilder och personliga föremål, även en stor utställning med Alice Springs och det var främst för hennes bilder som jag gick dit en andra gång.

Springs bilder är fascinerande och kompositionen är helt fantastisk. När jag går genom salarna tänker jag vid bild efter bild att hon har gjort det helt perfekt. Majoriteten av fotografierna är porträtt och vad som gör det än mer intressant är att det utan undantag är kända människor hon porträtterar, allt ifrån Roy Lichtenstein till Sonia Rykiel. Efter att ha sett Helmut Newtons starka och aggressiva amazonkvinnor känns kvinnorna hos Springs många gånger avslappnade och naturliga, men för det inte mindre kraftfulla.

Alice Springs är en pseudonym för June Newton, June och Helmut Newton var gifta. Något som är intressant med utställningarna är just de båda fotografernas förhållande till varandra, hur de arbetade tätt ihop och skapade bilder tillsammans. June var med vid alla Helmuts plåtningar och utan henne vid sin sida tror jag inte att han skulle ha kommit så långt som han gjorde. Konstnärspar är alltid lika fängslande.

Die Bis(s)-Bücher

"Haben sie die Biss-Bücher?". Den frågan fick jag av en kund i butiken häromdagen, hon undrade alltså om vi hade "biss-böckerna". Jag förstod först ingenting tills hon började ge exempel och då klickade det att hon menade Twilightserien! På tyska börjar alla fyra titlarna med just "biss", vilket också är en ordlek, då "bis" betyder tills och "biss" är en böjning av verbet bita. Vitsigt värre.

När jag såg omslaget till tredje delen, Biss zum Abendrot, tänkte jag direkt på omslaget till den engelska utgåvan av Half of a Yellow Sun av Adichie, min favoritbok som vi tyvärr inte har här i Berlinbutiken. Och jag tycker så klart att Adichie-omslaget är snyggare. Men jag undrar varför man med just tredje delen i serien har gått ifrån designen som finns på omslagen till de två första delarna, som ser likadana ut som de engelska och svenska utgåvorna.

Angiveri nu och då

Läste den här artikeln i Dagens Nyheter om hur det brittiska polisförbundet vill ha hjälp av befolkningen för att hitta terrorister. Jag tycker att de som kom med den här idén borde besöka Stasimuseet här i Berlin, det är skrämmande hur fort historien verkar glömmas bort. Stasimuseet är inrymt i det gamla Stasihögkvarteret och kontorsmiljöerna är bevarade från den tiden då de användes, bland annat Erich Mielkes kontor som han använde större delen av sin tid som Stasichef mellan åren 1957 och 1989. Museet är bara en av alla de byggnader som på den tiden utgjorde Stasi, ett enormt kvarter, och bara det visar hur omfattande verksamheten och även angiverisystemet var.

Jag kommer också att tänka på något jag såg på DDR-museet, ett litet, interaktivt museum som på ett bra sätt visar hur vardagslivet på östsidan kunde se ut. När biljettkontrollanterna rationaliserades bort förlitade man sig istället på övriga passagerares förmåga att kontrollera sina medresenärer och uppfann då en biljettautomat för detta ändamål. Automaten, som satt inne i bussen, var genomskinlig, så att den som kom efter i kön och skulle köpa biljett direkt kunde se hur mycket pengar personen innan hade betalat. Jag tycker det så tydligt visar på den mentalitet som måste ha rått och på hur samhällssystemet var uppbyggt.

Om inte annat så fick den guidade turen på Stasimuseet, som jag verkligen kan rekommendera, mig att uppskatta det faktum att jag kan köpa mina jordgubbar när jag vill.

Treffen sich zwei av Iris Hanika

En bok som legat på topplistan ända sedan jag började jobba är Treffen sich zwei av Iris Hanika. Det är en kärlekshistoria mellan Senta och Thomas som utspelar sig i Berlin under sommarens varmaste veckor i augusti, närmare bestämt i Kreuzberg, och den känns som den typiska sommarläsningen. Till en början måste jag dock säga att jag var besviken, jag gillade inte tonen i boken och irriterade mig på den ena huvudkaraktären Sentas sentimentalitet, hon gråter ohämmat en stor del av tiden, vilket jag fann klichéartat. Det kändes bara så typiskt att det är Thomas som rycker på axlarna och går till jobbet och Senta som snyftande ligger hemma och ältar ihjäl sig.

Iris Hanika gör i boken det svåraste man kan göra som författare, hon gör öppningsscenen i boken till höjdpunkten, det ögonblick då Senta och Thomas träffar varandra och blir handlöst förälskade. Han kan vara MITT ÖDE, som Senta tänker med stora bokstäver. Men sen då? Vad händer efter man har träffat den stora kärleken, Mr. Right, den man har väntat på hela sitt liv? Vad händer efter ridån har gått ner, efter den där kyssen i solnedgången då de ska leva lyckliga i alla sina dagar? Det är den känslan man som läsare bär med sig efter att ha läst det första kapitlet och det är den känslan som kan göra det spännande, eftersom man inte har en aning om vad Hanika har tänkt sig med de resterande drygt 200 sidorna. För min del blev det mer ett ”Jaha…? Kul för dem då att de är så himla kära.” Det tog tyvärr lång tid att komma ur den känslan, det var egentligen först mot slutet som jag utan att märka det fastnade och började tycka om boken. Jag har svårt att erkänna att jag faktiskt gillade den på det stora hela, men som lättsmält, romantisk sommarläsning funkar den helt okej. Jag förstår dock inte hur den har kunnat bli shortlistad till Deutscher Buchpreis 2008.