Berlin av Jan Mosander

När jag tog studenten från gymnasiet i Huskvarna 2003 fick jag ett stipendium som bästa student i tyska, nog mycket beroende på att jag var den enda som över huvud taget läste tyska upp till högsta nivån och för att kunna göra det fick jag åka till ett gymnasium i Jönköping för att ha lektioner. Stipendiet bestod, förutom äran, av boken Berlin: krutrök, murbruk och delikatessdiskar av Jan Mosander.

Jag har fram tills för ett par månader sedan aldrig varit i Berlin, men nu när jag kom hit har jag till slut tagit mig för att läsa boken. Jag gillar omslaget som jag tycker signalerar rörelse och färg med ett motiv som annars är hopplöst statiskt och grått, men typsnittet inne i boken är tråkigt, bilderna är svartvita, många i dålig kvalitet, och jag hade inga höga förväntningar när jag började. Men skenet bedrog, det visade sig vara en spännande och mycket intressant bok av den före detta utrikeskorrespondenten Mosander, som varit i Berlin, på båda sidor av muren, både före och efter den föll. En del av de personer som Vallgren bara berättar om i sin Berlinguide har Mosander träffat personligen, att han har intervjuat personer som till exempel Albert Speer är fascinerande. Mosander skriver om egna upplevelser, både privat och som korrespondent, och han gör det väl. Det som gör boken extra intressant är att han som utsänd svensk journalist har ett svenskt perspektiv, vilket skiljer boken från de flesta guideböcker som är tänkta för en utländsk besökare i allmänhet. Något som jag mindes när jag besökte det sovjetiska minnesmonumentet i Treptowparken var hur Mosander i ett kapitel berättar om hur han var där med en guidad grupp svenskar på besök i Berlin. Med i gruppen fanns en äldre man som när han var ung hade arbetat med sten som exporterades från Sverige till Hitlertyskland för att användas i bygget av den nya huvudstaden Germania. Historien ville annorlunda och stenen användes så småningom istället av ryssarna när de byggde sitt segermonument i Berlin. Intressant kuriosa.

Boken är ingen guidebok i vanlig mening, men en välskriven reportageliknande skildring av en huvudstad under senare delen av 1900-talet. Lättläst och allmänbildande är den intressant att ha med på Berlinresan.

Nattbuss till Malmö

I morse vaknade jag upp i ett blåsigt och mörkt Malmö, så tidigt att inte ens Pocket Shopen på tågstationen hade öppnat. Att kunna sova de åtta timmar som bussresan från Berlin tog var lättare än jag hade trott, enda avbrottet var då vi var tvungna gå av bussen på färjan. Sömnig och frusen klockan halv tre på natten kändes det smått bisarrt att se folk i full färd med att prova parfymer och köpa billig öl i taxfreen. Lika konstigt känns det att min sommar i Berlin är över. Jag har haft jättekul på jobbet och om det är någon pocketshoppare där ute som funderar på att pröva på att jobba i Berlin kan jag varmt rekommendera det.

Jag har sett mer, fotat mer och läst mer i Berlin än vad jag har hunnit blogga om och jag tänkte därför fortsätta skriva här. Mitt nästa äventyr går sedan till Italien och jag hoppas ni vill följa med mig även dit!

Gatukonst

En anledning till att jag älskar Berlin.

Tyskland berättar: Den mindre halvan av världen

Är man som jag förtjust i noveller kan jag varmt rekommendera Bokförlaget Tranans berättarserie med noveller från olika länder. Novellsamlingen med tyska berättelser Tyskland berättar: Den mindre halvan av världen med Lotta Lundberg som redaktör gör mig inte besviken, den ena novellen är bättre än den andra. Att läsa noveller är ett bra sätt att snabbt komma i kontakt med en mängd författarskap från ett visst land och de författare man tycker bra om kan man sedan läsa mer av. Det ger också inblickar i hur landet kan se ut, som små smakprov på olika verkligheter som tillsammans utgör dagens Tyskland.

Mina favoriter är Tanja Dückers, Annett Gröscher, Katja Lange-Müller, Ralf Rothmann, Yoko Tawada och Alissa Walser som jag alla vill läsa mer av. Av dessa noveller så utspelar sig Gröschers novell, Paul ensam på bussen, i Berlin och handlar om en pojke som på julafton tar bussen från sin mamma i öst till sin pappa i väst. Jag tycker novellen fint fångar det ologiska i den tidigare delningen av staden genom ett barns ögon: ”Fast det är komplicerat det där med vädersträcken. Förut bodde pappa i Neukölln och mamma och pappa envisades med att det var väst trots att Neukölln ligger mer åt sydost på Berlinkartan. Och Alexanderplatz, som ligger i mitten, är så mycket öst det kan bli för mamma och pappa. Själv föddes han i Friedrichshain medan muren stod kvar. Och då var pappa redan i Neukölln, som låg på andra sidan muren. Och kunde inte ens se att han kommit till världen, för muren saknade dörr.” Själv har jag kommit på ett sätt att ta reda på om jag befinner mig i gamla öst eller väst, nämligen genom vilket kollektivt färdmedel där finns. I öst går det spåragnar, medan det i väst är buss som gäller.

Men den novell som har lämnat det starkaste intrycket är också den jag tycker sämst om, det var novellen av Ines Geipel, som jag tyckte var mycket obehaglig. Men det är väl också en litterär merit att kunna skapa en så stark känsla hos läsaren, om så positiv eller negativ. Kort sagt en utmärkt bok att börja med för den som vill få en inblick i dagens litterära Tyskland.

Enhetsdagen

Idag för 20 år sedan blev det nya Tyskland officiellt åter ett land, då DDR upphörde att existera. Den stora förändringen för vanligt folk hade redan kommit året innan då muren föll, men den 3 oktober 1990 skrevs papperna för det enade Tyskland under. Sedan dess firas Tag der Einheit till minne av det nya landet. Med anledning av detta var jag idag och lyssnade på ett samtal på Historiska museet med bland andra författaren Katja Lange-Müller i panelen under rubriken "Historien i berättelser - hur berättas erfarenheten av återföreningen?"(„Geschichte in Geschichten – Wie erzählt sich die Erfahrung der Wiedervereinigung?“). Det var ett mycket intressant samtal om olika upplevelser av återföreningen. Vad som var kärnan i debatten var den jakt på det tyska som började efter att landet hade återförenats, då man försökte skapa en ny kollektiv vi-känsla hos det tyska folket. Det var dock inte självklart att denna känsla infann sig. Lange-Müller gjorde en talande jämförelse med olja och vatten, som politikerna skakat och skakat, men så fort de ställde ner glaset skiljde sig de olika lagren åt igen. Hur öst och väst har utvecklats diskuterades också, väst som skulle vara prototypen av det kapitalistiska samhället var i själva verket semi-socialistiskt, vilket man fortfarande ser idag i gamla arbetarstadsdelar som Wedding och Neukölln. Går man istället längs Friedrichstrasse är det svårt att föreställa sig att det för några år sedan var kommunistiskt, där finns nu tjusiga gallerior, exklusiva märkesbutiker och dyra, roterande bilar utställda till försäljning i skyltfönstren. Tjugo år efter återföreningen har öst har blivit mer väst än väst någonsin var.

Något som också var intressant att få veta mer om var synen på integration efter att muren hade fallit. Plötsligt insåg västberlinarna att de hade mycket mer gemensamt med de turkar som levde i Västberlin än med de konstiga typer som nu kom över från Östberlin. Östberlinarna i sin tur var ovana vid invandrare, de enda som hade kommit till Östberlin var importerad arbetskraft i form av vietnamesiska bröder och systrar, som behandlades mycket dåligt och var isolerade från samhället, och efter murens fall växte en ny våg av högerextremism fram. Detta beskrivs bra i boken Selam Berlin som jag skrivit om här tidigare, där huvudpersonen Hasan, som är uppväxt i Kreuzberg, plötsligt upplever att alla börjar stirra på honom, han känner sig inte hemma längre i Berlin och för att undvika folks blickar köper han ett par solglasögon.

Bundespresidenten Christian Wulff gjorde idag också ett uttalande där han slog fast att islam tillhör det tyska samhället på samma sätt som kristendom och judendom, något som har mottagits som ett positivt yttrande i en tid av infekterad integrationsdebatt med början i socialdemokraten och Bundesbanksledamoten Thilo Sarrazins bok "Deutschland schafft sich ab" (Tyskland avskaffar sig självt). Boken sålde slut direkt och är efter en dryg månad redan uppe i åttonde upplagan och ledde till att Sarrazin uteslöts ur SPD och lämnade den tyska centralbankens ledning. Vi som bara säljer pocketböcker har sluppit sälja den, men många bokhandlar har av princip vägrat ta in den i sitt sortiment.

Dem deutschen Volke, det tyska folket, står det på den tyska riksdagsbyggnaden, ett inte helt okontroversiellt slagord som också diskuteras dessa dagar. I en intressant artikel i Der Freitag står att trots demonstrationerna 1989, då man skanderade att vi är folket, wir sind das Volk, har begreppet "folket" en negativ klang i Tyskland, då det signalerar etnisk absoluthet. Tjugo år efter återföreningen är det dags att ge mångfalden en form.

Eine Frau in Berlin av Anonyma

Det här är utan tvekan en av de mest gripande böcker jag har läst och det absolut bästa reportaget, om man nu kan kalla en dagbok för ett reportage. Boken är skriven av en kvinna som valt att förbli anonym och är hennes dagbok som hon skrev under de månader då ryssarna ockuperade Berlin våren 1945. När Röda armén intog staden fanns där två miljoner civila, majoriteten av dem kvinnor och barn. Hitler hade, när det fortfarande fanns tid, motsatt sig alla tankar på evakuering, för att på så sätt tvinga sina trupper att bättre försvara staden. När ryssarna kom fanns det inte så mycket kvar av det tyska försvaret och de som blev ryssarnas offer var de flickor och kvinnor som befann sig ruinerna av Berlin.

Kvinnan som skrev boken var journalist och det är enormt fascinerande hur välskriven den är, jag måste flera gånger påminna mig själv om att det faktiskt är en riktig dagbok, skriven mitt under brinnande krig. Den ger en inblick i hur livet tedde sig för alla dem som inte befann sig vid fronten, deras dagliga kamp för överlevnad och sökande efter mat. Dagbokens författare skriver för att det gör henne gott, men också för att kunna visa dagboken för sin pojkvän när han kommer hem från fronten. När hennes granne och förtrogna, änkan, börjar drabbas av mardrömmar efter våldtäkterna, klarar författaren sig genom att skriva av sig om vad hon varit med om.

Varje hus blir som ett eget litet samhälle, där alla sitter i skyddsrum i källaren, ingen vågar sig ut på grund av bombningarna. När ryssarna kommer försöker de alla skydda sig så gott det går, men skåpet som blockerar hennes lägenhetsdörr är en lätt match för soldaterna att slå in. Författaren beskriver hur desperata föräldrar försöker gömma sina tonårsdöttrar, hon hör rykten om hur någon byggt om en soffa för att få plats att gömma en person och en flicka i hennes hus klär med framgång ut sig till man. Själv vet hon efter upprepade våldtäkter till slut inte vad hon ska ta sig till och beslutar sig för att ta hjälp av de kunskaper i ryska hon har för att hitta en officer som kan skydda henne. Med honom i lägenheten håller sig de andra på avstånd och han förser henne med mat och stearinljus. Hon beskriver hur kvinnorna hjälper varandra genom att prata om vad de varit med om och hur det blir till en kollektiv upplevelse som alla drabbats av, till skillnad från i fredstid då det är något individuellt. När de efter ett tag kan börja röra sig utanför huset och träffar nya kvinnor är inte heller frågan om, utan hur många.

Boken beskriver en period som det under lång tid inte har varit accepterat att prata om i Tyskland och då boken först kom ut på 50-talet möttes den av tystnad och motvillighet. Våldtäkt och sexuellt samarbete för överlevnad var tabu att tala om, de tyska männen ville inte veta av att de inte varit där för att försvara sina kvinnor och det var också under denna tid som männen tog tillbaka den auktoritet de förlorat under kriget. Det var först i slutet på 80-talet som ämnet började bli accepterat att tala om, då en ny generation kvinnor uppmuntrade sina mammor och mormödrar att berätta om vad de varit med om. Eine Frau in Berlin kom i nyutgåva 2003, först efter att författaren hade dött, då hon motsatte sig en ny utgåva under sin livstid som en följd av de negativa reaktioner boken först fick när den kom ut.

Den sorgligaste delen av boken tycker jag är sista kapitlet, då hennes pojkvän kommer hem från fronten. När hon vill visa honom dagboken är han inte intresserad av att läsa den, han orkar inte tyda hennes förkortningar och stenografi. Vad är det här till exempel, undrar han och pekar på förkortningen av ordet våldtäkt. När han får höra vad det betyder tittar han bara på henne som om hon vore galen. Han tycker att de alla i huset har blivit till horor. Hon har själv tidigare reflekterat över detta, om hon nu är en prostituerad, som får mat i utbyte mot sex. För när förhållandet till officeren utvecklas är det är inte längre våldtäkt, skulle hon be honom skulle han gå, men hur skulle hon då klara sig? Hon behöver hans beskydd mot de andra soldaterna och hon behöver den mat han förser henne med för att inte svälta ihjäl.

Vad boken ställer på sin spets, och som jag tror har gjort den så kontroversiell, är den förändrade mansroll som beskrivs. Hon skriver hur hennes förhållande till män har ändrats, att kvinnorna nu tycker synd om dem, männen verkar så miserabla och kraftlösa. Det svagare könet. Hon uttrycker det som att kvinnorna innerst inne upplever en kollektiv besvikelse, då nazivärlden styrdes av män och glorifierade den starka mannen, men att den världen börjar falla samman och med den även myten om ”Mannen”. Bland de många förlusterna i det här kriget, skriver hon, är förlusten av det manliga könet.

Jag visste väldigt lite om den här delen av Tyskland historia, och lite om det våldsamma angreppet på civilbefolkningen överlag. Jag kan bara hålla med Arundhati Roy, alla borde läsa den.

Örfilen

En ny bok som direkt har gått upp på topplistan är The Slap av australiensaren Christos Tsiolkas. På baksidan står att läsa: ”At a suburban barbecue one afternoon, a man slaps an unruly boy. The boy is not his son. This single act of violence reverberates through the lives of everyone who witnesses it happen…” Som om det skulle göra någon skillnad att det inte var hans son som han slog? Som om det skulle göra någon skillnad att pojken var olydig? Så om det hade varit hans eget barn hade ingen reagerat?

Schöneberg

Igår tog min kollega Hanna med mig till sitt favoritkaffeställe i stadsdelen Schöneberg där hon bodde förut. Schöneberg ligger i gamla Västberlin och har varit lite av en vit fläck på kartan för mig, jag har bara varit där två gånger tidigare, första gången för att äta pizza för 1,50 euro i ett ockuperat hus och andra gången för att gå på en salsaklubb utan att kunna dansa salsa. Det enda jag egentligen visste om Schöneberg var att David Bowie och Iggy Pop bodde här, deras hus var utmärkt på kartan i min Lonely Planet Encounter. Schöneberg ska också vara också området där det bor många homosexuella par. Jag gillar Schöneberg, det är lugnt, finns träd på alla gator och små kvarterskrogar runt varje hörn. Här finns egentligen inga sevärdheter, förutom möjligen rådhuset, det var härifrån Västberlin administrerades när Bonn var huvudstad och även här John F. Kennedy höll sitt berömda tal där han utgav sig för att var en syltmunk. Det finns fortfarande delar i Schöneberg som är riktigt nedgångna, men många hus renoveras och priserna stiger och med det kommer trendiga butiker och dyrare restauranger. Särskilt barnfamiljer vill flytta hit eftersom det är ett så lugnt område, men ändå centralt beläget.

Stasiland av Anna Funder

Hur var det egentligen att leva i DDR? Och vad har hänt med de människor som levde i detta land som inte längre finns? Hur handskas det enade Tyskland nu med historien, är det bäst att glömma och begrava eller att lyfta fram i ljuset och bearbeta? Detta vill Anna Funder ta reda på i sin utmärkta reportagebok Stasiland – Stories From Behind the Berlin Wall där hon träffar människor vars liv på olika sätt har präglats av att leva i skuggan av muren.

Styrkan i Funders reportage och det som gör boken så berörande är att hon skriver väldigt personligt om sin tid i Berlin, om de personer hon träffar och vad de berättar om sina liv bakom muren, stort som smått, och sakta växer en bild fram, en förståelse hos läsaren för hur det måste ha varit i Östtyskland, som många små pusselbitar som efterhand bildar ett mönster. Om man nu någonsin kan förstå hur det egentligen var, ju mer man läser ju ofattbarare blir det. Som en av de intervjuade säger, att skulle de som levde i DDR ha tagit allt så allvarligt som folk nu för tiden verkar tro, skulle de ha blivit galna; de försökte helt enkelt att inte tänka på det. Funder kommer från Australien och jag tror det faktum att hon själv inte är tysk är en förutsättning för det arbete hon har gjort. De hon intervjuar ser henne som någon utifrån och verkar anförtro sig på ett annat sätt än jag kan tänka mig att de hade gjort åt en tysk journalist och då hon själv inte är uppväxt på någon sida av muren har hon inga egna erfarenheter, förutom kortare besök, som skulle kunna påverka bokens riktning.

Bland de intervjuade finns Miriam, som försökte fly över muren som 16-åring, misslyckades och hamnade i fängelse. I samma fängelse skulle senare hennes man Charlie dö under oklara omständigheter, förmodligen efter att ha blivit ihjälslagen av vakterna, och sedan få dödsorsaken fastställd som självmord. Någon utredning har aldrig gjorts och vad som egentligen hände vet man fortfarande inte. Här finns också en kvinna vars nyfödda barn, som behövde vård på sjukhuset i Västberlin, hamnade på fel sida av muren; de båda var åtskilda i fem år. Funder träffar också många före detta Stasiofficerare för att se hur det såg ut på andra sidan, hur det var för dem som var inne i systemet. Och där är inte alla nöjda med den rikting historien har tagit.

Boken tar sin början 1996 och då var förhållandet till historien inte det samma som nu, händelserna låg närmare, vilket gjorde att det folk mest av allt verkade vilja göra var att glömma. Funder träffar till exempel en av de före detta politiska fångarna på Hohenschönhausen, som kämpar för att fängelset ska bevaras som ett museum. De lyckades, idag är det ett välbesökt museum med före detta politiska fångar som guider. När jag var där för någon vecka sedan tänkte jag inte ens på att fängelset lika väl hade kunnat stängas och glömmas bort som att bevaras. Det faktum att muren på nästan alla ställen är riven och det idag knappt går att se var den gick visar ju på hur man efter murens fall helst av allt ville begrava det onda. Att de som arbetar med att för hand, bit för bit, sätta ihop de kvarvarande Stasiakterna, som Stasimedarbetarna i ett sista försök att röja alla spår rev isär, bara är en handfull och aldrig kommer hinna bli klara under offrens livstid, visar på hur symboliskt deras arbete är. Det visar vilken liten prioritet de här människornas öde har fått, dels för att de flesta i det enade Tyskland vill gå vidare och inte rota i det gamla, dels då det finns de som inte är intresserade av att historien kommer fram i ljuset. För att överhuvudtaget få tillgång till akterna krävdes hungerstrejk, det var många som ville begrava dem för gott. Eller låsa in dem i ett antal år, för att senare kunna ta beslutet om historien ska glömmas eller bearbetas.

Jag tycker Funders hyresvärd Julia, som går i terapi för att bearbeta det hon utsattes för i det forna DDR, bra beskriver vad som krävs för att vi ska kunna förstå och också sammanfattar vad Funders bok handlar om:

”’I think it’s important, what you’re doing,’ she says, as if to comfort me, and I am ashamed. ’For anyone to understand a regime like the GDR, the stories of ordinary people must be told. Not just the activists or the famous writers.’ Her eyes, grey-green, have a dark shape in them. When it moves, I see that it is me. ’You have to look at how normal people manage with such things in their pasts.’”