En bok som legat på topplistan ända sedan jag började jobba är Treffen sich zwei av Iris Hanika. Det är en kärlekshistoria mellan Senta och Thomas som utspelar sig i Berlin under sommarens varmaste veckor i augusti, närmare bestämt i Kreuzberg, och den känns som den typiska sommarläsningen. Till en början måste jag dock säga att jag var besviken, jag gillade inte tonen i boken och irriterade mig på den ena huvudkaraktären Sentas sentimentalitet, hon gråter ohämmat en stor del av tiden, vilket jag fann klichéartat. Det kändes bara så typiskt att det är Thomas som rycker på axlarna och går till jobbet och Senta som snyftande ligger hemma och ältar ihjäl sig.
Iris Hanika gör i boken det svåraste man kan göra som författare, hon gör öppningsscenen i boken till höjdpunkten, det ögonblick då Senta och Thomas träffar varandra och blir handlöst förälskade. Han kan vara MITT ÖDE, som Senta tänker med stora bokstäver. Men sen då? Vad händer efter man har träffat den stora kärleken, Mr. Right, den man har väntat på hela sitt liv? Vad händer efter ridån har gått ner, efter den där kyssen i solnedgången då de ska leva lyckliga i alla sina dagar? Det är den känslan man som läsare bär med sig efter att ha läst det första kapitlet och det är den känslan som kan göra det spännande, eftersom man inte har en aning om vad Hanika har tänkt sig med de resterande drygt 200 sidorna. För min del blev det mer ett ”Jaha…? Kul för dem då att de är så himla kära.” Det tog tyvärr lång tid att komma ur den känslan, det var egentligen först mot slutet som jag utan att märka det fastnade och började tycka om boken. Jag har svårt att erkänna att jag faktiskt gillade den på det stora hela, men som lättsmält, romantisk sommarläsning funkar den helt okej. Jag förstår dock inte hur den har kunnat bli shortlistad till Deutscher Buchpreis 2008.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar