Die Summe der Stunden av Anke Gebert

Ytterligare en kärleksroman som utspelar sig i Berlin är Anke Geberts Die Summe der Stunden. Men det är lika mycket ett porträtt över Berlins 1900-talshistoria skildrat genom kärleksparet Karl och Ursula och genom det hotell som utgör kuliss för hela berättelsen, det legendariska Hotel Adlon. Adlon var på 20-talet, då berättelsen tar sin början och Karl och Ursula träffar varandra för första gången, den mest luxuösa byggnaden i Berlin och ett av Europas mest kända hotell. Beläget vid Unter den Linden och med utsikt över Brandenburger Tor var det här den tidens celebriteter bodde och i boken är Ursulas mamma mycket riktigt en känd sångerska. Efter andra världskriget brann byggnaden ner och 1997 byggdes hotellet upp på nytt. Vi får alltså följa Ursula och Karl från att de träffas som unga tills det att de på äldre dagar firar nyår på det nya Adlon. Däremellan har de varit åtskilda på var sin sida av muren.

Jag tycker skildringen av Berlin, hur staden har förändrats och hur en person under sin livstid kan ha upplevt allt detta är det mest intressanta med boken. Jag gillar också idén att visa dessa förändringar genom en byggnad, då historien så tydligt sätter sina spår rent fysiskt i arkitekturen. Själva kärlekshistorien tycker jag däremot faller ganska platt, det känns som att Gebert har tänkt ut en bra historia men sedan inte förmår gestalta den på ett trovärdigt sätt.Det förhållande som jag tycker är intressantast är istället relationen mellan Ursula och hennes mamma. Mamman sätter sina egna intressen först och tvingar Ursula att offra sina, både då Ursula som barn får ta hand om sin alkoholiserade mamma efter att hon har druckit, och som vuxen då mamman av rädsla för att bli ensam kvar på östsidan lurar henne att stanna, istället för att åka till väst och till Karl. Går detta att förlåta och hur kan Ursula gå vidare utan att bli bitter? Det är frågor som lämnas därhän, vilket jag tycker är synd, och gör att karaktären inte utvecklas eller blir trovärdig i mina ögon. När Karl och Ursula träffas igen efter att muren har fallit känns det inte som att de har förändrats, de har bara suttit i 28 år och väntat på varandra och när de väl ses igen är de skillnader som påpekas istället att brödet är biligare på östsidan än på västsidan. Nej, boken är lättläst, men orealistisk när det kommer till känsloregistret hos karaktärerna.