Hur var det egentligen att leva i DDR? Och vad har hänt med de människor som levde i detta land som inte längre finns? Hur handskas det enade Tyskland nu med historien, är det bäst att glömma och begrava eller att lyfta fram i ljuset och bearbeta? Detta vill Anna Funder ta reda på i sin utmärkta reportagebok Stasiland – Stories From Behind the Berlin Wall där hon träffar människor vars liv på olika sätt har präglats av att leva i skuggan av muren.
Styrkan i Funders reportage och det som gör boken så berörande är att hon skriver väldigt personligt om sin tid i Berlin, om de personer hon träffar och vad de berättar om sina liv bakom muren, stort som smått, och sakta växer en bild fram, en förståelse hos läsaren för hur det måste ha varit i Östtyskland, som många små pusselbitar som efterhand bildar ett mönster. Om man nu någonsin kan förstå hur det egentligen var, ju mer man läser ju ofattbarare blir det. Som en av de intervjuade säger, att skulle de som levde i DDR ha tagit allt så allvarligt som folk nu för tiden verkar tro, skulle de ha blivit galna; de försökte helt enkelt att inte tänka på det. Funder kommer från Australien och jag tror det faktum att hon själv inte är tysk är en förutsättning för det arbete hon har gjort. De hon intervjuar ser henne som någon utifrån och verkar anförtro sig på ett annat sätt än jag kan tänka mig att de hade gjort åt en tysk journalist och då hon själv inte är uppväxt på någon sida av muren har hon inga egna erfarenheter, förutom kortare besök, som skulle kunna påverka bokens riktning.
Bland de intervjuade finns Miriam, som försökte fly över muren som 16-åring, misslyckades och hamnade i fängelse. I samma fängelse skulle senare hennes man Charlie dö under oklara omständigheter, förmodligen efter att ha blivit ihjälslagen av vakterna, och sedan få dödsorsaken fastställd som självmord. Någon utredning har aldrig gjorts och vad som egentligen hände vet man fortfarande inte. Här finns också en kvinna vars nyfödda barn, som behövde vård på sjukhuset i Västberlin, hamnade på fel sida av muren; de båda var åtskilda i fem år. Funder träffar också många före detta Stasiofficerare för att se hur det såg ut på andra sidan, hur det var för dem som var inne i systemet. Och där är inte alla nöjda med den rikting historien har tagit.
Boken tar sin början 1996 och då var förhållandet till historien inte det samma som nu, händelserna låg närmare, vilket gjorde att det folk mest av allt verkade vilja göra var att glömma. Funder träffar till exempel en av de före detta politiska fångarna på Hohenschönhausen, som kämpar för att fängelset ska bevaras som ett museum. De lyckades, idag är det ett välbesökt museum med före detta politiska fångar som guider. När jag var där för någon vecka sedan tänkte jag inte ens på att fängelset lika väl hade kunnat stängas och glömmas bort som att bevaras. Det faktum att muren på nästan alla ställen är riven och det idag knappt går att se var den gick visar ju på hur man efter murens fall helst av allt ville begrava det onda. Att de som arbetar med att för hand, bit för bit, sätta ihop de kvarvarande Stasiakterna, som Stasimedarbetarna i ett sista försök att röja alla spår rev isär, bara är en handfull och aldrig kommer hinna bli klara under offrens livstid, visar på hur symboliskt deras arbete är. Det visar vilken liten prioritet de här människornas öde har fått, dels för att de flesta i det enade Tyskland vill gå vidare och inte rota i det gamla, dels då det finns de som inte är intresserade av att historien kommer fram i ljuset. För att överhuvudtaget få tillgång till akterna krävdes hungerstrejk, det var många som ville begrava dem för gott. Eller låsa in dem i ett antal år, för att senare kunna ta beslutet om historien ska glömmas eller bearbetas.
Jag tycker Funders hyresvärd Julia, som går i terapi för att bearbeta det hon utsattes för i det forna DDR, bra beskriver vad som krävs för att vi ska kunna förstå och också sammanfattar vad Funders bok handlar om:
”’I think it’s important, what you’re doing,’ she says, as if to comfort me, and I am ashamed. ’For anyone to understand a regime like the GDR, the stories of ordinary people must be told. Not just the activists or the famous writers.’ Her eyes, grey-green, have a dark shape in them. When it moves, I see that it is me. ’You have to look at how normal people manage with such things in their pasts.’”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar