Enhetsdagen

Idag för 20 år sedan blev det nya Tyskland officiellt åter ett land, då DDR upphörde att existera. Den stora förändringen för vanligt folk hade redan kommit året innan då muren föll, men den 3 oktober 1990 skrevs papperna för det enade Tyskland under. Sedan dess firas Tag der Einheit till minne av det nya landet. Med anledning av detta var jag idag och lyssnade på ett samtal på Historiska museet med bland andra författaren Katja Lange-Müller i panelen under rubriken "Historien i berättelser - hur berättas erfarenheten av återföreningen?"(„Geschichte in Geschichten – Wie erzählt sich die Erfahrung der Wiedervereinigung?“). Det var ett mycket intressant samtal om olika upplevelser av återföreningen. Vad som var kärnan i debatten var den jakt på det tyska som började efter att landet hade återförenats, då man försökte skapa en ny kollektiv vi-känsla hos det tyska folket. Det var dock inte självklart att denna känsla infann sig. Lange-Müller gjorde en talande jämförelse med olja och vatten, som politikerna skakat och skakat, men så fort de ställde ner glaset skiljde sig de olika lagren åt igen. Hur öst och väst har utvecklats diskuterades också, väst som skulle vara prototypen av det kapitalistiska samhället var i själva verket semi-socialistiskt, vilket man fortfarande ser idag i gamla arbetarstadsdelar som Wedding och Neukölln. Går man istället längs Friedrichstrasse är det svårt att föreställa sig att det för några år sedan var kommunistiskt, där finns nu tjusiga gallerior, exklusiva märkesbutiker och dyra, roterande bilar utställda till försäljning i skyltfönstren. Tjugo år efter återföreningen har öst har blivit mer väst än väst någonsin var.

Något som också var intressant att få veta mer om var synen på integration efter att muren hade fallit. Plötsligt insåg västberlinarna att de hade mycket mer gemensamt med de turkar som levde i Västberlin än med de konstiga typer som nu kom över från Östberlin. Östberlinarna i sin tur var ovana vid invandrare, de enda som hade kommit till Östberlin var importerad arbetskraft i form av vietnamesiska bröder och systrar, som behandlades mycket dåligt och var isolerade från samhället, och efter murens fall växte en ny våg av högerextremism fram. Detta beskrivs bra i boken Selam Berlin som jag skrivit om här tidigare, där huvudpersonen Hasan, som är uppväxt i Kreuzberg, plötsligt upplever att alla börjar stirra på honom, han känner sig inte hemma längre i Berlin och för att undvika folks blickar köper han ett par solglasögon.

Bundespresidenten Christian Wulff gjorde idag också ett uttalande där han slog fast att islam tillhör det tyska samhället på samma sätt som kristendom och judendom, något som har mottagits som ett positivt yttrande i en tid av infekterad integrationsdebatt med början i socialdemokraten och Bundesbanksledamoten Thilo Sarrazins bok "Deutschland schafft sich ab" (Tyskland avskaffar sig självt). Boken sålde slut direkt och är efter en dryg månad redan uppe i åttonde upplagan och ledde till att Sarrazin uteslöts ur SPD och lämnade den tyska centralbankens ledning. Vi som bara säljer pocketböcker har sluppit sälja den, men många bokhandlar har av princip vägrat ta in den i sitt sortiment.

Dem deutschen Volke, det tyska folket, står det på den tyska riksdagsbyggnaden, ett inte helt okontroversiellt slagord som också diskuteras dessa dagar. I en intressant artikel i Der Freitag står att trots demonstrationerna 1989, då man skanderade att vi är folket, wir sind das Volk, har begreppet "folket" en negativ klang i Tyskland, då det signalerar etnisk absoluthet. Tjugo år efter återföreningen är det dags att ge mångfalden en form.