Det här är utan tvekan en av de mest gripande böcker jag har läst och det absolut bästa reportaget, om man nu kan kalla en dagbok för ett reportage. Boken är skriven av en kvinna som valt att förbli anonym och är hennes dagbok som hon skrev under de månader då ryssarna ockuperade Berlin våren 1945. När Röda armén intog staden fanns där två miljoner civila, majoriteten av dem kvinnor och barn. Hitler hade, när det fortfarande fanns tid, motsatt sig alla tankar på evakuering, för att på så sätt tvinga sina trupper att bättre försvara staden. När ryssarna kom fanns det inte så mycket kvar av det tyska försvaret och de som blev ryssarnas offer var de flickor och kvinnor som befann sig ruinerna av Berlin.
Kvinnan som skrev boken var journalist och det är enormt fascinerande hur välskriven den är, jag måste flera gånger påminna mig själv om att det faktiskt är en riktig dagbok, skriven mitt under brinnande krig. Den ger en inblick i hur livet tedde sig för alla dem som inte befann sig vid fronten, deras dagliga kamp för överlevnad och sökande efter mat. Dagbokens författare skriver för att det gör henne gott, men också för att kunna visa dagboken för sin pojkvän när han kommer hem från fronten. När hennes granne och förtrogna, änkan, börjar drabbas av mardrömmar efter våldtäkterna, klarar författaren sig genom att skriva av sig om vad hon varit med om.
Varje hus blir som ett eget litet samhälle, där alla sitter i skyddsrum i källaren, ingen vågar sig ut på grund av bombningarna. När ryssarna kommer försöker de alla skydda sig så gott det går, men skåpet som blockerar hennes lägenhetsdörr är en lätt match för soldaterna att slå in. Författaren beskriver hur desperata föräldrar försöker gömma sina tonårsdöttrar, hon hör rykten om hur någon byggt om en soffa för att få plats att gömma en person och en flicka i hennes hus klär med framgång ut sig till man. Själv vet hon efter upprepade våldtäkter till slut inte vad hon ska ta sig till och beslutar sig för att ta hjälp av de kunskaper i ryska hon har för att hitta en officer som kan skydda henne. Med honom i lägenheten håller sig de andra på avstånd och han förser henne med mat och stearinljus. Hon beskriver hur kvinnorna hjälper varandra genom att prata om vad de varit med om och hur det blir till en kollektiv upplevelse som alla drabbats av, till skillnad från i fredstid då det är något individuellt. När de efter ett tag kan börja röra sig utanför huset och träffar nya kvinnor är inte heller frågan om, utan hur många.
Boken beskriver en period som det under lång tid inte har varit accepterat att prata om i Tyskland och då boken först kom ut på 50-talet möttes den av tystnad och motvillighet. Våldtäkt och sexuellt samarbete för överlevnad var tabu att tala om, de tyska männen ville inte veta av att de inte varit där för att försvara sina kvinnor och det var också under denna tid som männen tog tillbaka den auktoritet de förlorat under kriget. Det var först i slutet på 80-talet som ämnet började bli accepterat att tala om, då en ny generation kvinnor uppmuntrade sina mammor och mormödrar att berätta om vad de varit med om. Eine Frau in Berlin kom i nyutgåva 2003, först efter att författaren hade dött, då hon motsatte sig en ny utgåva under sin livstid som en följd av de negativa reaktioner boken först fick när den kom ut.
Den sorgligaste delen av boken tycker jag är sista kapitlet, då hennes pojkvän kommer hem från fronten. När hon vill visa honom dagboken är han inte intresserad av att läsa den, han orkar inte tyda hennes förkortningar och stenografi. Vad är det här till exempel, undrar han och pekar på förkortningen av ordet våldtäkt. När han får höra vad det betyder tittar han bara på henne som om hon vore galen. Han tycker att de alla i huset har blivit till horor. Hon har själv tidigare reflekterat över detta, om hon nu är en prostituerad, som får mat i utbyte mot sex. För när förhållandet till officeren utvecklas är det är inte längre våldtäkt, skulle hon be honom skulle han gå, men hur skulle hon då klara sig? Hon behöver hans beskydd mot de andra soldaterna och hon behöver den mat han förser henne med för att inte svälta ihjäl.
Vad boken ställer på sin spets, och som jag tror har gjort den så kontroversiell, är den förändrade mansroll som beskrivs. Hon skriver hur hennes förhållande till män har ändrats, att kvinnorna nu tycker synd om dem, männen verkar så miserabla och kraftlösa. Det svagare könet. Hon uttrycker det som att kvinnorna innerst inne upplever en kollektiv besvikelse, då nazivärlden styrdes av män och glorifierade den starka mannen, men att den världen börjar falla samman och med den även myten om ”Mannen”. Bland de många förlusterna i det här kriget, skriver hon, är förlusten av det manliga könet.
Jag visste väldigt lite om den här delen av Tyskland historia, och lite om det våldsamma angreppet på civilbefolkningen överlag. Jag kan bara hålla med Arundhati Roy, alla borde läsa den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar